söndag 17 september 2017

Idag kom äntligen samtalet, provsvaret och beskedet från Dr Björn...

Idag kom äntligen beskedet som jag väntat på sedan den 21 juli när jag fick åka in till hjärtintensiven med ambulans, nästan 2 hela månaders väntan tog slut med ett kort samtal från min läkare Björn när hela familjen var på ComiCon på Kistamässan.
Björn hade varit ledig och ringde idag när han var tillbaka i tjänst på hjärtintensiven. Även min MRscan såg bra ut, skiktröntgen visar förvisso att hjärta drar ihop sig lite dåligt, men det är inget fel utan bara en viss överkapacitet efter alla år med konditionsträning. Väldigt skönt att äntligen anses fullt frisk igen.
 Om sisådär 3 år kan jag förvänta mig en kallelse igen för att säkerställa att det inte har kommit tillbaka deltavåg(flimmmer), men förutom det får jag träna hur hårt jag vill.
Givetvis firade jag med ett kort pass nu i kväll, 1049w i fem sekunder och 821w i tjugo sekunder bjöd benen på ! Nu återstår att träna tillbaka flåset med massor av 30s och 3min intervaller :-)


Det blir mörkt fort nu, halv åtta var det nästan helt svart ute...


fredag 4 augusti 2017

Färdigvilad

Nu har jag följt läkarnas ordinationer och vilat erforderligt antal dagar från ablation och kranskärlsröntgen. 10 dagar kan kännas som en evighet när jag har varit förbjuden att cykla.

Detta premierades med en kort testrunda på lillklingan (38 minuter) och det kändes riktigt bra, även om benen är bra kassa efter 14 dagars uppehåll. Eftersom jag inte ska ta i hårt ännu blev det som ett lätt rullpass där jag spann ur benen på lilla klinga. Mycket skönt att vara tillbaka i sadeln igen :-)

Bild på utvägen, nyekiperad och grann:


Testet blev som sagt lugnt:
Tid: 38:47min
Distans: 14,5km
Puls: 85/133/165
Watt: 140/469

Klipp från TrainingPeaks:




torsdag 27 juli 2017

Jag har haft allvarliga hälsoproblem sen sist...

Efter en fin träningsvecka som inleddes med dubbelpass på måndagen, distanspass till Södertälje och tillbaka på tisdagen och knappa två timmar snabb gruskross på torsdagen hände det som inte får hända.

Fredagen den 21 juli 2017
Jag jobbade extra på Cykelcity i fredags, en rätt långsam dag från 10-18 med få kunder i butiken som det är ibland på sommaren. Tog racern till butiken i hopp att få gaffelröret kapat, men vi var för få som jobbade och i verkstan väntade mycket på service. Sen rullade jag hem med racern (2 x 2,5km).

 Väl hemma tog jag lite majschips och öppnade en kall öl, det var ju ändå fredag. Efter en stund började jag må illa och kände att pulsen rusade, det är inte första gången och jag lade mig och vilade i sovrummet med benen högt för att få ner pulsen igen. Att pulsen har rusat har hänt några gånger förut, gissningsvis färre än 10. Dom första gångerna tog det bara någon minut för hjärtat att återgå till det normala, senaste gången innan denna höll det på lite längre (uppskattningsvis ca 10 minuter), då kändes det inte så bra och jag lovade mig själv att söka läkare om det hände fler gånger.
I fredags uppskattar jag rusningen, eller flimmer som det kallas till ca 25, möjligen 30 minuter.
Det kändes långt från normalt, jag mådde inte bra och fick på mig pulsbandet och tittade i strava-appen i mobilen. Där konstaterade jag att pulsen låg på 220 slag/min, drygt 20 slag mer än maximalt tidigare uppmätt puls.
Här någonstans började jag inse att det här inte kunde vara hälsosamt för hjärtat. Dessutom började jag hosta, hackigt som prologhosta, fast nu kändes  det som det kom upp vätska i munnen. Det blev värre och värre, till slut satt jag och hostade ut rosavitt skum i handfatet för varje andetag jag tog.
Tove hade ringt Vårdguiden och försökte prata med deras personal samtidigt som hon försökte bilda sig en uppfattning om mitt hälsotillstånd. Med det Tove berättade och min forcerade hosta i bakgrunden föreslog personalen att det nog var läge för ambulans, den larmades och hade bara några få minuter framkörning från depån på Lindestorpsvägen nära Bolidenplan.
Nu hade hjärtat precis slutat rusa, och samtidigt klev ambulanspersonalen in genom ytterdörren.
Jag hostade fortfarande för fullt och hade svårt att andas, jag mådde mycket dåligt och kände mig fullständigt kraftlös. Ambulanspersonalens blickar bekräftade mina misstankar om att något inte riktigt stod rätt till, dom började direkt med att kolla min något svajiga puls och lyssna på lungorna samtidigt som dom ställde massor med kontrollfrågor. När jag mycket skakig förklarade hur länge hjärtat hade rusat och hur hög puls jag hade mätt bestämde dom sig direkt för att göra EKG på mig nere i ambulansen som väntade utanför på gatan. Väl uppkopplad tog dom EKG och skickade till hjärtinensiven på Södersjukhuset, svaret kom fort att dom skulle skynda sig in med mig. I ambulansen tog dom status på syrekoncentrationen i blodet, den var inte heller bra. Med hjärtat uppkopplat mot EKG-monitorn och syrgas kopplad till näsan rullade ambulansen snabbt mot Södersjukhuset genom ett sommartomt Södermalm.
Framme på intensivvårdsavdelningen kopplades jag genast upp och dom gjorde nytt EKG, jag fick både lugnande, blodförtunnande och antibiotika. det togs massor med prover, blodprov(i blodet mäts speciella ensymer som visar statys och hjälper till med diagnosteringen av hjärtat), syremättnad, blodsocker, blodtryck, temp mm. Så fort läget konstaterades stabilt fördes jag vidare till kardiologavdelning 52 och sedan ner på lungröntgen. Där konstaterade dom att jag hade fått lungödem, dvs vatten i lungorna av den påfrestning hjärta och kropp hade utsatts för.

Lördagen den 22 juli 2017
Undernatten får jag ligga kvar på avdelning 52, hela tiden uppkopplad mot övervakning av hjärtat, under natten får jag mer blodförtunnande, en hel näve med tabletter + en stor injektion, samtidigt får jag vätskedrivande (Furix) via dropp för att göra mig av med återstoden av vätskan ur lungorna. Flertalet gånger under natten väcks jag, och varje gång kollar dom med EKG, blodtryck, puls, temp och syremättnad. På morgonen börjar lungorna fungera bättre då det mesta av vätskan nu försvunnit och efter frukost genomförs det ultraljudsundersökning av hjärtat. Läkaren lämnar beskedet att jag har haft arytmi, förmaksflimmer och lättare hjärtsvikt. Och förklarar att han tror det beror på något som kallas extra ledare (hjärtats kammare styrs av elektriska pulser, i mitt fall har en sådan ledare pga medfött fel var dubbel, och som därför orsakat störande signaler som framkallar flimmer).
Läkaren säger att detta måste opereras, och att han kontaktar NKS (nya karolinska) och deras hjärtintensivavdelning där man kan göra denna form av operation. I väntan på svar fortsätter medicinering med blodförtunnande för att inte riskera att viktiga kärl i hjärtat täpps igen.
Syremättnaden har stabiliserats och jag slipper äntligen den irriterande syrgasslangen runt näsa och öron.
Svar kommer så småningom från NKS att jag ska föras dit under söndagen, och förberedas för operation på måndagen. På eftermiddagen kommer Tove och Teodor på besök, dom har med förnödenheter som tidningar, paddan, bok, hygienartiklar, choklad och nödvändiga laddare.

Söndagen den 23 juli 2017
På söndag eftermiddag kommer ambulanspersonalen och hämtar mig på kardiologavdelningen, överfärden går fort i den glesa trafiken och jag är fortfarande uppkopplad med EKG, det har jag varit konstant sen jag anlände till akuten på fredagskvällen. NKS är nytt och fint även här kommer Tove och Teodor på besök, Teodor säger att det är bättre där, när jag frågar varför svarar han att alla var så sjuka där jag låg på Södersjukhuset och det är ju faktiskt helt sant (även jag var bra dåligt skick där). Även på NKS är jag uppkopplad mot monitorer, och dom kommer regelbundet in och kollar status på tryck, temp och annat. Efter middagen kommer sjuksyster och undersköterskan in och förberedelserna för den kommande operationen påbörjas, dusch och tvätt med svamp och specialtvål. Alla sjukkläder och sängkläder byts och jag får lite mer information, bland annat att ingreppet kallas för Ablation och att dom kommer gå in till hjärtat för via höger ljumske. Jag har svårt att sova på natten, dels för att övervakningen nu är utökad från 6 till 12 elektroder på bröstet, men även för att det inte känns helt bekvämt med att någon ska gå in i hjärtat och operera...

Måndagen den 24 juli 2017
På operationsdagen väcks jag tidigt, redan vid 6 tiden kommer sköterskan in och tar fler blodprover, och de övriga vanliga tryck/temperaturer med mera. Jag får även mer blodförtunnande och en rejäl injektion med antibiotika, sen en stor enhet vätska som dropp. Efteråt kommer läkaren och berättar hur ingreppet går till. På något vis känns det lite bekvämare. Sköterskan är tillbaka och det är nu dags för en sista dusch och operationsrock på. Jag får även en extra port + lite lugnande direkt i armen. Ett nytt ultraljud tas snabbt på avdelning, jag leds dit på rätt svajiga ben. Kirurgen har bett om några kompletterande bilder med och utan kontrastvätska. sedan får jag gå tillbaka till mitt rum igen. Klockan är 8 och jag passar på att ringa min chef Sara, jag hinner precis kopplas fram och förklara att jag är inlagd på sjukhus och ska opereras då det knackar på dörren och två blåklädda operationssjuksköterskor kommer in i rummet tillsammans med en transportsäng. Dom berättar att dagens första ingrepp har gått mycket fortare än planerat och kirurg och läkare har därför valt att klämma in mig som betraktas som lida av mer akuta problem än de övriga patienterna.

 Det går fort att rullas ner till operationsavdelningen, i den enorma hissen hinner jag läsa att det får vistas 80 personer eller 6000kg last, det känns tryggt.
 I operationssalen påbörjas förberedelserna direkt, elektroderna behöver sitta på andra platser för att inte störa röntgen under operationen, jag packas in i diverse dukar och tejp, det rakas och tvättas och jag får både smärtstillande och lugnande intravenöst. Nu kommer kirurgen, så fort han kollat av förberedelserna och övrig informations från sköterskorna påbörjas ablationen. Ett snitt görs i höger ljumske, och en ganska grov slang(sond) förs in via pulsådern och upp till hjärtat. Plötsligt kan jag se hur dessa dyker upp vid hjärtat, 3 små armar syns tydligt på skärmarna som sitter högt upp på väggen intill, jag mår lite illa några gånger under operationen (kirurgen berättar efteråt att det beror på att dom provocerar fram flimmer för att se vilken ledare som stör, och som ska brännas för att jag ska bli frisk).
Jag uppskattar att det har gått en halvtimme då kirurgen är nöjd med sin instats, jag ska nu vänta i 20-30 minuter medan det svullnar ner efter ingreppet. Fortfarande ser jag sonden/verktyget på bild, den är kvar där ifall det tidigare åtgärderna behöver kompletteras. Läkaren gör en sista kontroll och är nöjd, och slangen/sonden dras långsamt (trögt) ut genom ljumsken. Kirurgen hållen handen över för att inte det ska blöda så mycket och samtidigt få lite mothåll när han drar. Sen tar sköterskorna vid, snabbt på med en kompress hopvikta likt boll och ett nästan halvmeterlångt plåster som ger kompression över hålet. Allt toppas med en tre kilo tung sandsäck.

Åter på rummet kommer avdelningens sköterskor och tar blodtryck, puls, temp och syremättnad. Något EKG behövs ej mer då operationen är anses helt lyckad, och läkaren har förklarat att det inte längre kan uppstå flimmer/arytmi. Två timmar ska jag ligga absolut still på ryggen, jag får inte ens lyfta huvudet för det betyder att magmusklerna kan fresta på ljumsken och det läkande såret. Jag bjuds även på mer att dricka, lingonsaft i en mugg med lång pip.
 Jag är nu väldigt kissnödig, eftersom operationen meförde att jag har fastat från midnatt och därför kompenserats med vätskedropp och nu även druckit saft känns det som urinblåsan ska explodera. Äntligen har det gått en timma och sandsäcken får tas bort, trycket över blåsan lättar även något, men det dröjer ytterligare en timme innan jag får röra mig och kan gå på toaletten. Till slut är jag så kissnödig att jag försöker distrahera mig själv. Två timmar har gått, och sköterskan kommer tillbaka och hjälper mig upp och till toaletten, lätt svajig av det lugnande från operationen då jag utöver smärtstillande även fick en rejäl dos lugnande Stesolid.

 Nu kommer dom in med lunch, klockan är drygt 14:30 på eftermiddagen. Sjuksköterskan berättar att jag ska tillbaka till Södersjukhuset och transporten dit redan är beställd. Hjärtläkarna har beslutat om att det behövs lite fler kontroller, ett kompletterande hjärtultraljud och röntgen av hjärtats kranskärl. Ambulanstransporten tillbaka går lika lugnt, jag tittar på dom andra som är på väg hem från jobbet i rusningstrafiken från min bår medan ambulansföraren vant smiter fram och förbi på alla tänkbara ställen. Resten av måndagskvällen går lugnt, jag mår under omständigheterna bra och nöjer mig med några mackor till middag i allrummet på kardiologavdelning 31.
Jag sover bättre under natten, dels för att ablationen har tagit mycket på krafterna men även för att jag äntligen slipper vara uppkopplad mot övervakning och inte har en endaste elektrod kvar på kroppen.

Tisdagen den 25 juli 2017
Väcks försiktigt av sköterskan som gör sedvanlig kontroll och äter sedan frukost som jag kan hämta själv.
Sköterskan kommer in och jag blir visad bort till "ekorummet" för mitt kompletterande hjärtultradljud. Allt ser bra ut säger den medicinska analytikern först, men sedan att han tycker det rör  sig lite osymetriskt eller inte stänger sig helt.
Fasiken, det där ville jag inte höra tänker jag, samtidigt som han säger att det nog inte är något att oroa sig för ?

Hjärtultraljud

Åter på avdelning 31 drar det ihop sig till lunch, läkaren kommer in och förklarar hur kranskärlsröntgen kommer gå till. Det är ett klart mer avancerat ingrepp än vad jag hade trott, ja det är rentutav mer som en operation.
Jag äter lunch, fisk igen tänker jag, det har nog varit fisk till lunch eller middagen alla dagar utom en då jag bjöds på korvstroganoff.

Efter lunch är det åter dags för dusch och operationskläder, det är lite brådis då det finns en lucka i schemat där dom kan klämma in mig och sköterskan blir mycket lättad när jag meddelar att dom tog blodprov dagen innan på NKS och som hon konstaterar tydligen fortfarande gäller.
På röntgenavdelningen förbereds jag precis som inför en operation, skillnaden denna gång är att man ska gå in till hjärtat via pulsådern i höger handled. Röntgenläkaren berättar medan jag täcks in och tvättas ren att om dom skulle upptäcka någon förträngning under röntgen av kranskärlen kan dom åtgärda dessa direkt med den sond som ska användas för att spruta in kontrastvätskan i kranskärlen.

Ett snitt görs över pulsådern i handleden och jag får en kärlvidgande injektion som läkaren säger kan hetta till rejält - det känns ungefär som någon sköljer handen och handleden i nykokt kaffe.
Även denna gång går det följa på skärmarna vad som händer vid/i hjärtat. Kontrastvätska sprutas in flera gånger, varje gång ser det ut som en vit julgran som tänds nere från roten och läkaren är nöjd. 
Under tiden dom långsamt drar ut sonden berättar läkaren att bilderna ser helt perfekta ut, det finns ingen som helt påverkan av blodförsörjningen av mitt hjärtat som är helt friskt. Jag blir så glad över beskedet, och börjar fnittra så det bubblar ur mig, möjligen fortfarande rejält påverkad av den lugnande Stesoliden jag förberetts med.

Jag får en tryckförbandsmanchett som pumpas upp med luft, och som sedan långsamt ska tömmas på luft medan blodkärlet läker ihop. Jag körs sedan tillbaka till avdelning 31.
När jag ligger där och återhämtar mig kommer läkaren och berättar att med hänvisning till den lyckade operationen på måndagmorgonen och dagens kontraströntgen av kranskärlen är jag frisk nog att skickas hem. Han berättar sedan att han inte tror det är något fel med asymetri/full rörelse i hjärtat. Han säger att han har sett detta fenomen förut och att det beror på att mitt hjärta är så pass vältränat och därför har en viss överkapacitet. Mitt hjärta behöver inte sluta sig helt för att pumpa runt tillräckligt med blod vid vila utan "latar" sig lite. Hade jag inte gjort ablationen dagen innan hade detta kunnat verifierats på monarkcykeln inne i ekorummet där jag undersöktes på förmiddagen, men vilket nu utesluts på grund av mitt nyöppnade blodkärl i ljumsken.

Detta kommer att bekräftas med cMR (skiktröntgen/datatomografi) om ca 2 veckor.
Utöver detta kommer resultatet av Ablationen även att följas upp med EKG om 2, 4 och 12 veckor efter ingreppet.

10 dagar från ablationen på NKS får jag träna igen, och kommer då börja med lugn cykling. 
Det är viktigt att jag inte lyfter något tungt nu (över 5kg) och inte rör/böjer ljumsken kraftigt för bästa möjliga läkning av blodkärlet.

Nu är jag frisk igen, i fredags trodde jag nästan det var kört efter förmaksflimmret och hjärtsvikten och de vätskefyllda lungorna.

På kvällen när jag kom hem och fick krama Teodor i hallen rann tårarna i strida strömmar.
Människan är känslig, hälsan kan förändras fort - och till min glädje åt båda hållen.




måndag 17 juli 2017

Länge sen sist...

Efter att varit sjuk, under isen av pollenallergi, paj i ryggen är jag förhållandevis och njuter av att ha semester sen en vecka tillbaka.
Träningen rullar på med nästan dagliga pass, idag till exempel fick jag ihop dubbla pass.
Först ett lugnt sköljpass på rullarna på balkongen, och nu på kvällen dryga timman med 6 x 5 igångdrag och en långspurt över Danviksbron på hemvägen.

Kvällspasset med igångdrag, 1110w varav 5s på över 1000w i långspurten på slutet :-)


fredag 14 april 2017

Mycket nytt sen sist...

Mycket har hänt sen sist, inte bara att jag är frisk och tränar...
- Ny cykel, kör numera en Cannondale SuperSix Evo Hi-Mod Dura-Ace 1 (2017),
- mycket fin cykel men uppdaterad med Power2max wattmätare, samt
- Specialized Romin Evo S-Works 2017 sadel.
Sen kommer det en serie med komponenter från Enve som ska bytas så småningom (beställt, men lång leveranstid) - styre, styrstam och sadelstolpe.

Körde åtta ettor i förmiddags, blir nog ett pass med 5 x 30s i kväll också.

62min EM + 8 x 1min @ 415-455w


En rolig detalj med Power2max är att det visar effekt från vänster/höger ben dessutom, dagens pass visade att jag var aningen starkare i höger ben: 48/52% benstyrka.


Som sagt, delar av vevpartiet samt sadeln är uppdaterat sen bilden togs.


onsdag 1 mars 2017

Trainerintervaller igår och utecykling idag

Körde trainer igår, 5 x 30s. Lyckades hålla 540w i alla utom en där jag öppnade med för lite motstånd och tappade under intervallen. Å andra sidan har jag inte varit frisk på närmare 2,5 och vågat tagit i, så jag är nöjd ändå.

36min EM + 5 x 30s @540w



 Idag blev det en lugn runda efter jobbet, eller friskvårdstimmen. Behövde rullar ur benen som var lite stumma efter ovanan med intervaller.

48min EM runt Djurgården


söndag 26 februari 2017

Dödsförkylning

Har varit rejält sjuk ett tag. Först blev Teodor sjuk, han hade 40,5 i feber och matt, ont i halsen och hosta. Förstod att han intes kulle kunna gå till skolan på måndagen och hämtade hem datorn från jobbet på söndagseftermiddagen för VAB.
Vid 13 tiden på måndagen gav jag upp, febrig, ont i halsen och hosta. Sen höll febern i sig till fredagen, inte fullt lika hög som Teodors men 39,8 är mycket varmt för en fullvuxen man.
På söndagen hade febern varit borta i 2 dagar så jag rullade benen på trainern utan belastning.
Höll tyvärr på att hosta sönder på cupen, och så har det fortsatt. Har jobbat hela veckan som gick, men så fort jag tar i det minsta börjar jag hosta. Har rullat till och från jobbet några dagar, host - host - host. Har rullar benen utan belastning på trainern, host - host - host. Sprang några steg för att hasta ikapp Tove och Teodor på promenad, host - host - host.
Satsar på lokaltrafiken i morgon, och sen cykelpendling tisdag till torsdag. Helgen blir lång då jag är ledig med Teodor på fredag.
Gissar att det på sin höjd blir rullning på trainer eller rullar denna vecka. Sen måste träningen igång ordentligt igen.